Allergi hos hund

Precis som hos människor är det svårt att säga exakt hur allergier uppkommer. Man vet att vissa allergier är ärftliga och inte kan botas, men att det finns behandlingar som ofta ger ett gott resultat. Det finns i huvudsak tre olika former av allergi hos hund; foderallergi, inandningsallergi och kontaktallergi. Jag har valt att gå in närmare på inandningsallergierna (atopisk dermatit). När en hund med anlag för atopisk dermatit kommer i kontakt med ämnen som till exempel pollen, damm eller mögel så reagerar dess immunförsvar mer än vad som behövs. Det blir ett överslag och hunden börjar bilda antikroppar mot ämnet i sådan fart att andra ämnen frigörs som orsakar sveda och klåda. Det kan även finnas andra symptom beroende var hunden kommer i kontakt med ämnet, om den andas in ämnet eller om den får det på huden. Svullnad, snuva och diverse inflammationer kan vara tecken på att hunden är allergisk. Det vanligaste symptomet är dock klåda och då främst på huvudet och tassarna.

Tims allergi

Tims allergihistoria är en ganska vanlig historia då många vita, korthåriga hundar drabbas av ungefär samma sak. Med anledning av just detta har jag här skrivit ned hur vi gått tillväga samt mina egna tankar kring detta.

Vi märkte att Tim betedde sig lite underligt i slutet av sommaren 2005, han var då 1½ år gammal. Han fick röda utslag mellan trampdynorna och kliade sig mer än vanligt. I tron att han fått något bett åkte vi till veterinären som gjorde ett ohyretest och ordinerade salva att stryka på de röda områdena. Det röda gick över och vi tyckte att kliandet också hade upphört och tänkte inte mer på det. Det gick ett par månader och på hösten gick vi kurs i agility. Jag hade då köpt ett nytt, saftigt godis som jag gav honom. På kvällen började han klia sig och när detta pågått ett par veckor började jag misstänka att det var godiset och vi bestämde oss för att ta reda på om det kunde vara så att han reagerade på något ämne i godiset. Vi åkte till veterinären som rekommenderade att vi skulle ge honom ett allergifoder och se om det blev bättre. Ett par veckor med det nya fodret räckte för att vi skulle se skillnad och veterinären rådde oss att prova att ”provocera” med annat. Så under en lång tid prövade vi, i tur och ordning, med nötkött, griskött och kyckling för att se om han reagerade på något av detta. Vad vi märkte var att han, när han fick nötkött, kliade sig mer och vi tänkte då att ”Äntligen har vi kommit på det”. Det var bara att sluta ge honom något med nötprotein i. Hur enkelt som helst!

Vi köpte ett allergifoder som var garanterat fritt från nötprotein och började ge honom det. Efter ett tag märkte vi dock att något var fel. Tim slutade äta och vi tyckte att det hysteriska kliandet kom tillbaka. Plötligt började tassarna att se röda ut igen och det gick till och med så långt att det varade i dem. Det var ett evigt tvättande med asolsprit och det var i den här vevan som jag började leta efter ett alternativ till torrfodret som han hade fått. Jag sökte igenom olika färskfoder i min jakt på något som inte innehöll nötprotein men det var svårt att hitta. Men så en dag snubblade jag över en artikel om BARF på internet och började läsa om det. Det var mycket som talade för men lika mycket som talade emot, men jag bestämde mig för att ta reda på mer och att i alla fall pröva. Jag använde en vecka till att låta Tim gå över från torrfoder till BARF då jag inte ville ”chocka” honom. Då han ändå inte åt torrfoder i alla fall så spelade det kanske ingen roll, men ändå.. Det visade sig fungera mycket bra, Tim åt med god aptit och jag tyckte att det kändes bra att kunna bjuda på något mer varierat än bara samma, gamla tråkiga torrfoder dag ut och dag in. Då jag även hade bättre kontroll över vad han fick i sig så kunde jag styra så att han absolut inte fick i sig något nötprotein. Det fungerade jättebra i flera månader tills en dag då jag insåg att, även om de inflammerade tassarna försvunnit och ätlusten kommit tillbaka, så kliade han sig fortfarande. Inte så mycket som tidigare kanske men ändå tillräckligt för att det var störande. I det här skedet hade jag läst en del om allergier och kommit underfund med att jag kanske måste börja titta på andra aspekter. Kanske var det inte fodret som det hängde på? Vi bokade tid hos veterinären för ett pricktest.

Pricktest

Ett prickstest går till så att hunden sövs och rakas på bröstkorgen i form av en ruta. Veterinären injicerar sedan de vanligaste allergiframkallande ämnena i huden på noggrant markerade ”prickar”. Efter en kvart ungefär så kan man se om huden har reagerat på något av ämnena genom att de prickarna har svullnat upp och blivit röda. På så sätt är pricktestet ett mycket bra sätt att ta reda på om och vad hunden skulle kunna vara allergisk mot.

I Tims fall gav testet resultatet att han var allergisk mot damm-, förråds-, samt hökvalster. Det var så skönt att äntligen få reda på vad problemet berodde på men vi insåg också att vi nu hade ett stort arbete framför oss. Kvalster finns ju överallt och att bli helt av med dem är omöjligt. Det var i alla fall intressant att få lösning på varför Tim inte ville ha torrfodret, det var väl smockfullt med förrådskvalster i det kan man tänka..

Behandling

Idag försöker vi dammsuga ett par gånger i veckan samt att vi tvättar Tims filtar och bäddar någon gång i månaden. Det borde göras oftare men möjligheterna är tyvärr begränsade. Även Tim ska badas ett par gånger i månaden och vi använder då ett schampoo som är speciellt anpassat för hundar med allergi och känslig hud. Det är svårt att hålla honom helt borta från kvalster, men en tanke som jag funderat mycket på är om det inte kan vara så att vår lägenhet är så pass tät och välisolerad att kvalsterna frodas. När vi är på besök hos föräldrar som bor i ”dragiga” hus så kliar han sig märkbart mindre...

Det viktigaste vi gör för att underlätta för Tim är att vi ger honom ett allergivaccin kombinerat med kortison. Detta ska fungera bra för ungefär 70% av alla behandlade hundar och vi hoppas innerligt att han är en av dem. Efter veterinärbesöket då vi gjorde pricktestet dröjde det ungefär en månd innan det kom ett paket med vaccin. Vi fick gå till veterinären och lära oss (eller husse rättare sagt eftersom matte är livrädd för sprutor..) att vaccinera Tim själva. Vaccinet innehåller små doser av de ämnen som Tim är allergisk mot och meningen är att hans immunförsvar ska vänja sig vid dessa och inte försöka stöta bort det så överaktivt. Han får en injektion i månaden och dosen ökas lite för varje gång tills vi är uppe i 1 ml. I samband med dessa injektioner får Tim äta kortison som är klådstillande varannan dag. Vi hoppas att detta kommer att fungera och vi gör oss ingen brådska. Vi har hört att det kan ta upp till två-tre år innan man märker någon förbättring, men vi är villiga att vänta om det får Tim att må bättre.